Snart tickar klockan in till morgonens första lektion. Jag behöver gå på toaletten.
Kryssar mellan de orangea skåpen, vissa buckliga av ilskna fötter som frustrerat sparkat mot skolplåten.
Det är som att hela högstadiet representeras i de här fyrkantiga förvaringsboxarna.
Skarpa hörn som man lätt sticker sig på om man inte aktar sig, eller är tillräckligt hårdhudad.
Framme vid de slitna toalettdörrarna. Lacken har flagnat av för längesedan,
nu börjar träflisorna sticka ut, som om också de måste gå till attack.
Jag öppnar en dörr och möts av ett rungande tjejskratt.
Mikaela och hennes kompis har ockuperat det trånga rummet med klotter på väggarna.
Papperskorgen hänger på sned, toalettlocket saknas.
De håller varsin kajalpenna i handen, och är båda riktade mot spegeln.
Spegeln reflekterar deras elakt förtjusta ansikten när de får syn på mig,
osminkad och osäker.
- Vad gör du?! Men ser du inte, här är upptaget!
Jag vet att de har lämnat dörren olåst med flit.
Det lyser i deras ansikten av vetskapen om att de är på rätt väg,
de har lyckats skilja sig från skocken. De är inte, och de vägrar vara,
små grå elever som försvinner i skolkorridorerna längs väggarna.
De vet att mellan dem och sådana som jag går en gräns, som alla känner till.

***

Det är en kylig septemberlördag och den årliga Kulturnatten i Lund står för dörren.
Jag, Moa och Fatimah träffas hemma hos Fatimah, dricker te och pratar.
Jag gillar Fatimah, hon är inte som de andra, hon är inte hård.
Jag förstår inte hur hon ändå kan få vara med Mikaela och hennes gäng.
Fastän Fatimah är rakt igenom snäll så är det enda jag kan tänka på hemma
hos henne att jag inte är lika spännande som de andra, och vad jag än säger
så känns det dumt och fel.
När vi kommer ut sveper kvällsmörkret om oss och olyckskorparna i mitt
huvud tar en paus. Kanske kan jag ändå bli en annan Tove.
Vimlet av folk tillsammans med karuseller, magdans och rykande mat har
förvandlat Mårtenstorget till oigenkännlighet. Vi går och tittar på vänskapsarmband
som vi kanske ska köpa. Då dyker Mikaela upp som från ingenstans, kramar
Moa och Fatimah men hejdar sig en kort sekund när det kommer till min tur.
Hon tittar sig nervöst omkring och gör sedan en ironisk min och säger.
- Guud man vet ju inte vem man ska krama, liksom.
Jag får ändå till slut den obligatoriska hälsningskramen, men den är iskall och stel.
Hon låter mig veta min plats och jag känner den så väl.

***

Virvlande danssteg med spetsade tår. Armar som ritar stora cirklar i luften,
ödmjukt böjda med mjuka fingrar. Fjäderkjolen studsar mot höfterna.
En svan i vitt, med stolt buren nacke. Stegen blir ett med musiken och jag flyger,
tyngdlöst.
Jag öppnar ögonen och blir medveten om de hundratals föräldrarna och syskonen
på läktarna. Många års träning har gett färdighet. Dansläraren brukar placera mig
i främsta ledet, så att de bakom kan göra efter. Hoppas att det inte är någon jag känner
i publiken. Blicken flackar. Tänk om de i skolan skulle se mig så här.
Utspökad i en fånig dans. De skulle skratta åt mig. Det finns ingen annan på skolan
som dansar balett. Den spegelblanka svansjön återgår med ens till ett hårt
sporthallsgolv där svettiga kroppar krumbuktar sig på uppställda led.
Ringarna på vattnet rätas ut till blå och röda linjer.
Tyngden av bångstyriga paljettyger lägger sig över den graciösa fjäderdräkten.

***

- Ööööh jag tog i henne, fy vad äckligt! Var kan jag tvätta av mig någonstans?!
Mikaela springer hysteriskt omkring och viftar med ena handen.
En av killarna jagade henne genom skolkorridoren.
De håller jämt på så med de snygga tjejerna. Mikaela tog skydd bakom tjejen som alltid går ensam och stirrar in i väggen. Och det var då Mikaela började skrika. Precis som att hon hade rört vid en pestsmittad. Jag tycker synd om den ensamma tjejen som bara fortsätter gå, hon låtsas oberörd, men jag vet att hon gråter inombords.

Jag tror inte att jag är smittad av pesten, men jag bara känner att jag inte duger. Jag kan inte förklara varför, men jag platsar inte. Det är som en vägg som jag kör in i med huvudet före, gång på gång. Jag följde med Fatimah och Moa till fritidsgården. Jag hade fått låna den beiga sammetskavajen som min storasyster köpt på loppis, som jag tycker är så fin, men oj vad jag kände att det var fel när vi kom fram. Vi möttes i dörren av en tjock luft av svett, sorl och musik, det var fullt med folk. En enda tanke malde i mitt huvud, hur ska jag klara kvällen? Jag hängde efter Moa och Fatimah, de rörde sig vant mellan rummen och snackade med alla. Åh vad jag önskar att jag vore sådan. Tänk om jag bara vågade. Vågade släppa taget, vågade lita på att folk vill prata med mig. Vågade lita på att jag är rätt. Att allt stämmer. Men så fungerar det inte. Jag gick hem efter knappt en timme, skyllde på att jag inte mådde bra. De undrade om jag inte skulle vänta, det ösregnade ju ute. Men jag kunde inte snabbt nog skynda mig därifrån och det kalla regnet fick skölja bort mina tårar av misslyckande.

Kanske slutar de att tilltala mig, för det kommer aldrig några svar. Ingen intresserar sig väl för en människa som inte pratar. Min mun är på något sätt låst och nyckeln bortkastad långt iväg. Det här var det sista försöket att få en plats bland dem. Jag håller mig hellre för mig själv än att behöva känna den där utlämnade känslan igen. Det är som att alla tittar konstigt och att de vet lika väl som jag att jag inte har där att göra.

***

Slutet av januari närmar sig, snön ligger vit och mjuk, följer konturerna på marken och får det hela att se ut som ett bomullstäcke. Tills vi i A och B-klassen väller ut över skolgården efter dagens sista lektion, gympa.
- Moa! Ska vi inte ha följe hem?
Min röst liksom ekar mot den stora gympasalsbyggnaden. Några i den lilla skaran som Moa går i vänder sig om men inte Moa.
- Moa! Så kan vi göra gummimackor och varm choklad!?
Nu vänder hon sig om men jag känner inte riktigt igen hennes blick. Den ser ut att vilja sudda ut mig där jag står.
- Vaddå gummimackor, vad är det för något? Jag ska inte åka hem nu, du får åka själv. Och vänta inte på mig imorgon jag har sovmorgon!
Sovmorgon? Vi går ju i samma klass. Men jag fattar vinken, jag har känt på mig länge att detta skulle komma.
En gång var Moa och jag bästa vänner. Vi var tillsammans nästan varje dag efter skolan och gjorde gummimackor, mackor med ost i mikron. Vi läste varandras dagböcker och kunde lita på varandra. Sedan började vi på högstadiet och som genom en trollformel ändrades allt. Moa fick så många nya vänner, hon började hänga med Mikaela och hela det gänget. Jag trodde ett tag att Fatimah och jag kanske kunde bli bra vänner, men jag fick liksom aldrig riktigt plats. I det gänget pratar de om killar, fester, kläder och smink. Och de är så råa mot varandra, det är någon slags tävling som jag inte fattar vitsen med och inte hänger med i. Om det ändå fanns någon på skolan som var som jag, som jag är lik. Men det känns som att det är för sent att hitta någon nu, alla har redan bildat små gäng och jag blev ensam utan. De enda som finns kvar är de udda, vi är tilldelade varandra för att vi inte har någon annan.

Jag tar min cykel och åker hemåt. Vid vägkorsningen står en hel samling killar med snö i händerna, jag känner igen dem från gänget som Moa och Mikaela brukar hänga med. Det är fegt att ge sig på tjejer hör jag eka i mitt eget huvud och hoppas att de framför mig är lika välbekanta med uttrycket. Jag tänker att det också är fegt att välja en annan väg, detta är den närmaste vägen hem, jag får inte ge vika för dem. Jag tror att jag nästan klarat mig när en snöboll träffar mig mitt över örat. Hjärtat börjar bulta hårt och händerna håller krampaktigt i styret, men jag försöker att bara stirra rakt fram. Jag hör deras upphetsade rop och skratt. De kommande snöbollarna träffar inte som väl är. Jag får fart på cykeln och är snart utom räckhåll. Kanske var det bara på skoj, en lek, men i den leken har jag aldrig bett om att få vara med.

***

- Kvinnor ska vara hemma, laga mat och föda barn, hörs en gäll och högtidlig stämma.
Va?! tänker jag. Hörde jag rätt?
- Kvinnor borde ha lika stor rätt som män att gå på universitet och studera, hörs en annan röst, lika tillgjord.
Jag svänger runt hörnet och kikar in i rummet där samtalet kom ifrån. Två nior står med manus i handen och en liten skara elever sitter runtom i en ring. Aha. Bara teatereleverna som övar på sin pjäs om den första kvinnan som läste på universitet. Jag ryser ändå till i den tidiga vårvärmen på väg till mitt tillval, Världen och Vi. Det är de lektionerna som gör skolan värd något överhuvudtaget. Väl på plats kastas jag in i framtiden.
- Vad ska hända med vår värld? frågar vår lärare.
En massa tankar snurrar i huvudet. Miljöförstöring, rasism, överbefolkning, svält, orättvisor.
- Men stopp, stopp! säger läraren. Var kommer den här pessimismen ifrån? Sitter vi inte alla här tillsammans och vill göra något åt detta? Ni måste tro på er själva! Du till exempel Tove, vad skulle du vilja göra åt fattigdomen?
Jag pratar utan att tänka.
- Om alla de som har ett överflöd av pengar och mat delade med sig till de som inte har tillräckligt så skulle många fler klara sig.
Jag kan inte undgå att höra hur Mikaela flinar till längst bak. Men jag orkar inte bry mig. Hon kan sitta där i sina rätta kläder och spacklade ansikte och skratta bäst hon vill.
- Det var ingen dum idé, säger läraren. Du då Mikaela?
Jag vänder mig om och ser en liten glimt av osäkerhet i Mikaelas ögon men hon hämtar sig snabbt och säger medan hon drar handen genom håret.
- Men tror du jag bryr mig liksom. Jag vet väl inte.
- Det är just det här, säger läraren, som är vår framtids största fiende. Att man inte bryr sig. Så länge vi inte vill så kan vi inte heller förändra något. Men vill vi, så kan vi.

***

- Tänk er att gitarren är en kvinnokropp med lång smal hals, bröst, midja och höfter, säger musikläraren förnöjt och låter handen glida över gitarren uppifrån och ner.
Jag tittar på hans egen oformliga kropp och ser framför mig hur de stora fettvalkarna flyter ut över stolen, de väller ut över golvet och jag får dra upp mina tår för att inte bli översköljd.
- Bara ni smeker henne på rätt sätt så sjunger hon för er.
Min hand vilar på resonanslådan men jag skulle vilja dänga gitarren i huvudet på honom. För att han fått mig och alla tjejer i musiksalen att känna sig osäkra.

Så äntligen lunchrast. Jag slänger in böckerna i skåpet och pangar igen låset. Här gäller det att inte komma efter! Leila och Sofie som jag nu brukar äta med är redan på väg mot matsalen. Hänger man inte med får man skylla sig själv. För sent. Vid trappan upp mot korridoren som jag måste gå igenom för att komma till matsalen har de mörka molnen tornat upp sig, killarna i 8C fyller upp hela gången. Jag skymtar Leila och Sofie som ängsliga fåglar, men de har i alla fall klarat sig över till andra sidan. Jag inser att det enda som finns att göra är att plöja rakt igenom killgänget. Mitt försök misslyckas direkt, jag fångas upp på andra trappsteget. En av dem håller fast mig medan hans kompis drar med sin linjal mellan mina ben. Han låter blicken glida över mig uppifrån och ner. De andra skrattar gillande, men det hela varar bara i några sekunder, plötsligt är jag förbi dem och fri. Leilas blick när jag sluter upp med henne och Sofie är svår att tyda. Hon skrattar på ett sätt som att det som precis hände skulle vara lustigt på något vis, men samtidigt är hennes skratt väldigt osäkert. Vi talar inte om det sedan. Jag vet inte varför, men jag kan inte prata om det, och jag kommer på mig själv med att jag skäms över alltihop.

***

- Vi vet att två stycken gick iväg ut igår. Vilka av er var det?
Lägerledaren är högröd i ansiktet av frustration över att de skyldiga inte ger sig till känna. Jag är snarare kritvit av rädsla för att vi ska bli påkomna.
- Vi sa ju klart och tydligt att den som trotsar förbudet att gå utanför lägergårdens område på kvällen kommer att bli hemskickad, direkt!

Jag och Leila som jag brukar äta med i skolan är på FN-läger med elever från flera olika skolor. Vi blev utvalda från vår. Eller rättare sagt, det var bara vi som anmälde oss, som vanligt tyckte resten att det var coolare att vara ointresserad. Vi har fått lyssna till föredrag om mänskliga rättigheter och spelat på afrikanska trummor.
Igår kväll satt vi uppe länge i våra sovsäckar och flätade rastaflätor i håret på en tjej. Hon pratade på om hur fint det var att vi gjorde varsin fläta för då kunde hon få lite av oss alla med sig hem. Och så gjorde vi "sanning eller konsekvens". Jag hatar verkligen den leken, jag kan aldrig komma på frågor att ställa. Det måste vara en fråga som går lite över gränsen så att det märks att man har varit med om en del grejer. Men man kan inte ställa en fråga om något som man själv inte gjort för om man får tillbaka frågan så måste man ha ett bra svar. Det är jättesvårt. Plötsligt viskade en tjej i mitt öra.
- Ska du med ut och röka?
Jag hade kunnat göra vad som helst annat än att sitta kvar i leken så jag tassade med ut. Vi gick iväg en bra bit från huset, jag var jätterädd att någon skulle upptäcka oss. Tjejen plockade upp en cigarett och tände den. När hon rökt ett bloss räckte hon över den till mig. Jag tvekade en millisekund men tog sedan den glödande pinnen mellan två fingrar, så som jag sett andra göra, och drog ett snabbt minibloss. Röken stack till i munnen och smakade beskt. Jag stålsatte mig och tittade bort mot vår lilla lägergård. Det gula lampljuset trängdes i fönstren för att komma ut i natten. Jag tänkte på Mikaela och de andra. Nu skulle de se mig, olovligen utanför gränserna med en cigarett i handen. Jag, en av tjugo andra, hade blivit utvald att följa med. Plötsligt kom jag att tänka på Leila och att hon kanske undrade vart jag tagit vägen. Leila skulle aldrig ha rökt den här cigaretten. Jag tog ett bloss till för att inte verka ovan, men denna gång smakade det ännu värre och jag hostade till. Jag gav tillbaka den till min nya bekantskap och sa att hon kunde få ha resten för sig själv. Hon rökte två bloss   och trampade sedan ner fimpen i marken.
- Det är ändå inte gott, sa hon. Kom, vi går in igen.

- Det är lika bra att ni erkänner.
Ledaren ger sig inte. Jag sitter som på nålar och vågar inte titta åt min rökkompis håll för att se om hon känner likadant. Alla sitter tysta. Till slut ger ledaren upp och suckar.
- Den här gången hade ni tur.

***

Jag har klarat mig över till andra sidan! Jag vänder mig om och ser den iskalla fjällbäcken virvla fram över stenarna. Mina blåfrusna tår vilar tryggt på blygt fjällgräs. Friluftsgruppen som jag är med i, som inte har något med skolan att göra, är på sommarvandring i fjällen.
- Jodå, det kommer gå jättebra!
Tarja står mitt i det knähöga vattnet och försöker övertala en kille i gruppen att ta första steget. Han står på andra sidan bäcken med sin stora packning på ryggen och jag kan se rädslan ila genom hans kropp. Vi har spänt ett stadigt rep från den ena sidan till den andra.
- Hjääälp, skriker han samtidigt som han ger sig ut i osäkerheten.
Han darrar och sliter i repet och Tarja har svårt att själv hålla sig kvar. Men hur osäker han än är så landar han till slut med stor lättnad på den grästuva som jag precis trampat ner. Vi andra hurrar och skrattar glatt. Nu är det bara några få kvar på andra sidan och till slut kan Tarja pusta ut med oss andra och hon får hjälp med att tina upp sina fötter.
Jag kikar på Simon som står bredvid mig och känner en helt annan sorts ilande i maggropen. Lockigt blont hår som hänger ner framför bruna lugna ögon och ett coolt smycke runt halsen. Jag fnissar för mig själv när jag tänker på det foto som jag haft under kudden i snart ett år. Tänk om han bara visste. Men det spelar kanske ingen roll, för nu är det han och jag, på riktigt. Inte i min fantasi, utan två riktiga individer.

Vår lilla grupp fortsätter den tio dagar långa vandringen i Abisko i Lappland. Sommarlovet bjuder på problemfri tillvaro, samtalen rör sig om var vi ska sätta upp våra tält och vad vi ska laga för mat. Vännerna här är vänner på riktigt och jag behöver inte oroa mig för att skratten är ironiska eller kommentarerna illasinnade. Jag ser mig omkring och känner hur hela naturen ler mot mig, underligt hur varje sten liknar ett hjärta.
- Ja jag vet, jag vet precis hur, jag flyger över eran mur, å jag vet...
Jag skymtar Simon på andra sidan lägerelden. Hans ansikte är upplyst av eldens flammande lågor och han är helt inne i sin sång och sitt gitarrspelande. Dagen börjar mörkna och förbereder sig för de få timmars sömn som norra sommarsverige tillåter. En hisnande känsla fyller upp oss när vi blickar ut över de till synes oändliga vidderna. Sånär som på vår lilla grupp är det tomt på folk, fjällen står tysta och stilla och vi känner oss rätt små inför den mäktiga naturen. Solen sänker sig långsamt över landskapet, snart kommer den försvinna helt och lämna oss i blekt stjärnglimmer.

Jag ser mig omkring, på mina vänner runt lägerelden och sakta inser jag att det är så här det ska vara. Så här trivs jag. Jag fäster blicken på Simon igen och känner ett lugn som sprider sig i hela kroppen. Mellan oss finns inga gränser.