ASFALTSBLOMMOR

Sängens mjuka madrass, täcke och kuddar omfamnar mig där jag ligger. Högtalarna på andra sidan rummet kastar ut musik som studsar mellan väggarna och drar genom min kropp så att huden knottrar sig av välbehag. Jag har blicken fäst i taket men ser egentligen varken lampan eller träplankornas mönster. Inuti huvudet tonar istället Hennes bild fram: Gul kort klänning. Höga svarta stövlar. Ett lika kolsvart hår. Illröda läppar. Och framför allt: gitarr, attityd och en röst som får det att ila i tänderna, både hallonsaft och bågfil på samma gång. En perfekt bild! Alla mina drömmar om ett annat liv samlade på samma ställe, i samma varelse.

Bilden jag har av mig själv är så långt ifrån henne som man kan komma. Hos vissa personer i skolan kan jag se samma självklarhet. De rör sig genom korridorerna med säkra steg, slänger ur sig skojiga kommentarer hit och dit utan att blinka, ser ut att veta exakt vilka de är och var de hör hemma. Jag, däremot, har ingen aning. När vi hänger i uppehållsrummet på rasterna känner jag mig ibland som en av de där gamla skeva stolarna som står och samlar damm i hörnet. Tråkig, färglös och intetsägande. Till för folk att sätta sig på vid behov.
Om jag ändå vore som hon! Om jag såg ut som henne skulle den stenhårda ytan smitta av sig så att min insida blev som en stabil gammal trämöbel, ingen stol man kunde sätta sig på utan snarare ett stort tungt skåp ingen skulle kunna rubba. En mahognybyrå i högklackat!

Makeover-projektet inleds en eftermiddag i oktober. Jag har sökt på hennes namn på Internet tusen gånger, hittat så många fantastiska bilder av henne och vet exakt vad det är för typ av look jag vill ha. Förväntningarna skapar ett sugande tomrum i magen, och tankarna på mitt nya, självsäkra jag får mitt hjärta att dunka. Under hösten läggs detalj efter detalj till outfitten. Stans second hand-affärer finkammas efter kopior av hennes kläder och skor. Rött läppstift och mörk ögonskugga inhandlas. Det sista, avgörande steget för min förvandling är håret. Mitt ljusa, flygande fjun ska förvandlas till en svart, taggig, uppkäftig frisyr. Hårfärgen skvätter över badrummets vita kakel, och det är svårt att täcka alla hårtestar utan att det kommer i ansiktet och på halsen. Till slut är äntligen hela processen av väntetid, sköljning och torkning avklarad och jag är redo att inspektera mitt nya jag.
Men när jag ställer mig framför spegeln gör verkligheten sig påmind. Hennes svarta hår och illröda läppar inramar mitt bleka ansikte, men jag ser inte alls stark och hård ut, snarare glåmig och febrig. Jag ville vara PJ Harvey men blev Marilyn Manson. Bilden av henne som finns där på näthinnan irriterar mig nu i sin perfektion. Varför hon och inte jag? Vad orättvist!
Insikterna kommer långsamt smygande. Jag är inte hon. Hur mycket jag än skulle önska det. Jag är jag, tyvärr, och jag har mina egna, speciella förutsättningar att utgå ifrån. Om jag kopierar någon annan sätter jag bara på mig en mask som kliar och skaver i kanterna.

***

Men hur ska jag då göra för att bli bekväm med mig själv? Hur lär man sig att tycka om den man är?

***

Hur blev PJ Harvey sådan som hon är? Vem har hon tittat på och inspirerats av? Vem har uppmuntrat henne? Varifrån kommer ilskan och svärtan i hennes röst? Om hon och jag kurade ihop oss under en filt och viskande delade med oss av våra hemligheter, berättade våra livshistorier, skulle vi då förstå varandra?
Hon är nog mer av en drömbild för mig än en förebild, och hon skulle säkert förvåna mig om vi kröp ner under den där filten. Jag skulle kanske få se hennes rynkor, lyssna till hennes problem och upptäcka hennes brister.

Varför ville jag egentligen bli som hon? Det som egentligen förenar oss verkar vara synen på musik som ett sätt att uttrycka sig och framkalla starka känslor. Hon har varit min idol, men nu förvandlas hon sakta till en förebild, någon att inspireras av istället för att kopiera. Mina drömmar börjar anta nya former, drömmar som inte kan köpas för pengar. De måste uppnås på andra sätt. Det är dags att sätta den nya planen i verket…

***

– Men gumman, spela gitarr? Hur har du kommit på den idén? Vi har väl aldrig varit särskilt musikaliska i våran familj. Jag minns själv hur hopplös jag var på blockflöjt när fröken tvingade mej att blåsa i det där pipande röret.
Mamma höjer ett förvånat ögonbryn mot mig. Jag har precis avslöjat mina ambitioner för henne, full av förväntan och entusiasm. Hur kunde jag vara så dum? Klart jag visste vad svaret skulle bli. Hur många gånger har jag inte fått höra historien om blockflöjten och elaka fröken som tvingade mamma att spela solo inför hela skolan. Och om söndagsskolläraren som avrådde mamma från att gå med i kyrkans barnkör för att någon sångröst, det hade hon rakt inte. Någonstans i mitt inre väcks en tanke om att mamma kan ha rätt; vi är ju ingen musikalisk släkt, och jag har aldrig ens provat att spela på en gitarr. Men nej! Man kan faktiskt inte veta förrän man provat! Jag inser att jag måste ta till en gammal beprövad övertalningsstrategi.
– Men pappa tyckte att det var en bra idé! Och han sa att ni kan betala halva avgiften var till musikskolan!
Som tur är finns det ingen risk att mamma kollar det med pappa, eftersom de inte pratar med varandra sedan skilsmässan. Nästa vecka prövar jag samma knep hos pappa och han är faktiskt inte alls svårövertalad! Han låter riktigt entusiastisk, får något blankt i blicken och börjar brumma om Bruce Springsteen.

– Ska hon verkligen ha en sån? Det var väl onödiga pengar. Den kommer att hamna i en garderob när hon ledsnar, du vet ju hur tjejer är i den åldern. Hon vill göra som kompisarna gör och om en månad är det teater som gäller, och sen nåt annat.
För en halvtimme sedan har jag upplevt den absoluta glädjen. Största julklappen, till mig, pappas förväntansfulla blick när jag nästan gråtfärdig av lycka plockar upp gitarren ur julklappspappret. Det känns inte lika roligt nu, när jag går förbi köket där pappa och faster Susanne står och blandar kaffedrinkar och pratar. Pappa låter bestämd när han svarar att han tycker att det är jätteroligt att jag har ett så brinnande musikintresse, men min mage snörs ihop av ängslan. Tänk om faster Susanne har rätt? Mamma var ju inne på samma spår. Men de får inte ha rätt! Jag tänker inte ge upp min idé! Jag vill inte heller göra pappa besviken, han som är den enda som inte rynkat på näsan åt mitt ”påhitt”.

***

– Titta, du försvinner ju nästan där bakom lilla vän! Det här kommer nog inte bli lätt för dig.
Musikskolläraren ler snällt men lite bekymrat mot mig, där på den första gitarrlektionen. De tre äldre killarna ler också, någon med snälla ögon, någon med en elak vinkel i mungipan. Jag känner mig verkligen liten, det känns helt plötsligt som att jag knappt når runt gitarrens lena kropp. Det går inget bra att spela den där första gången. Fingrarna darrar och får inget grepp fastän jag har klarat samma ackord hemma hur lätt som helst. På vägen hem sparkar jag på alla stenar som ligger i min väg och svär inför mig själv att jag ska öva tusen gånger varje dag till nästa gång.

***

– Tror ni verkligen ni klarar det? Inför allt folk? Kommer ni inte att bli hemskt nervösa?
Klassföreståndaren tittar misstroget på mig och Miriam när vi berättar att vi vill spela upp en låt vi gjort själva på vårkabarén. Det snurrar i mitt huvud när jag tänker på den stora folkmassan framför mig, granskande blickar från alla håll. Miriam skrattar och tittar lurigt på fröken.
– Det är ju det som är så kul! säger hon. Det SKA va nervöst! Men vi kommer va snyggast och coolast och alla kommer att gilla det.
Klassföreståndaren ser inte helt övertygad ut men lovar oss våra fem minuter i rampljuset. Jag tittar på Miriam och ler. Vilken tur att hon vågar! Sån vill jag också vara.

***

– Jag förstår att du är här för att du undrar över varför jag sänkt ditt betyg. Det har man rätt att undra, såklart. Egentligen är det väl inget du har gjort fel, direkt. Jag har bara en känsla av… att det ska nåt mer till för att du ska förtjäna ett MVG.
Musikläraren tittar ner i några papper och verkar lika ointresserad av mig som vanligt. Klart jag undrar! vill jag skrika åt honom. Gabriela, den unga vikarien vi har haft ända fram till sista terminen i nian, tyckte att jag var värd ett MVG. Hon berömde mig för min mångsidighet och min vilja att hela tiden lära mig nya saker. Men du, du ger bara MVG till dem som spelat fiol eller piano sedan de gick på dagis! Var inte Gabrielas syn på saken värd någonting? Förstår du inte att du tar död på mitt intresse och får mig att känna mig som sämst i världen? Men allt förblir osagt, orden hittar inte sin väg förbi den klump av gråt som parkerat i halsen. Varför händer det här alltid mig? Jag är arg och upprörd och vill visa att jag kan stå på mig, att jag inte tycker det är okej att han sänker mitt betyg sådär utan vidare. Men det lyckas min mesiga flicktonårskropp sätta stopp för, för ur min mun kommer bara ett svagt ”mm, okej” och sen rusar jag därifrån.

***

Med fingret följer jag listan med namn på papperet som satts upp utanför musiksalen. Där annonseras låtordningen till vårkabarén, så som musikläraren har bestämt. Jag behöver inte leta länge för att hitta mitt och Miriams namn; vi är nummer tre. Det är inte officiellt, men alla vet att de som musikläraren tycker är bäst får spela sist. Det blev inte vi, vi är inte ens nära. Varför är jag inte förvånad?

***

– Stirra dom i ögonen bara! Vi kan inte veta om dom gillar det förrän vi provat!
Miriam ler uppmuntrande mot mig. Den mörkröda basen glittrar i hennes famn. Min nylonsträngade gitarr därhemma är nu utbytt mot en elektrisk, med frestande volymknappar på sidan som jag snart ska skruva upp snäppet högre än vad musikläraren har ställt in. Dagen har kommit! Publikhavet böljar verkligen där framför mig. Mammor, pappor, syskon, lärare och alla alla klasskompisarna. Jag kan inte låta bli att titta på dem fast jag helst vill blunda, knipa ihop ögonen, upplösas till luft och materialiseras igen någon annanstans, var som helst förutom här. Min blick råkar fastna i klasskompisen Niklas ögon. Han ser uttråkad ut, likgiltig. Jag minns hans ord för några veckor sedan.
– Det är bara för att ni är tjejer som dom låter er spela, så är det alltid. Tjejer som är kassa får ändå en massa uppmärksamhet bara för att dom är brudar, för att dom är snygga eller för att man måste ”värna om jämställdheten”. Jag skulle kunna göra det så jäkla mycket bättre än ni!
Avundsjuka! Avundsjuka! Miriam har påmint mig om och om igen om att han bara är avundsjuk. Han trasslar också med sina gitarrackord vecka ut och månad in. Hittar ingen att spela med. Skulle ha gjort vad som helst för att få stå däruppe med oss, men han är för cool för att fråga ett par tjejer om han får vara med.
Andra röster från de senaste veckorna ekar i mitt huvud.
Klassföreståndaren:
– Det var ju tråkigt att ingen ville sjunga några klassiska sommarvisor. Miriam, du som har sjungit i kör, det hade väl varit nåt för dig?
Carla och Emma:
– Jaha, rock, vadå har era pappor skrivit låten eller? Vi ska göra en Rn’B-dans med våran egen koreografi. Vi har redan visat upp den för killarna och dom tyckte den var grymt het.
Mina knän håller på att vika sig men Miriam ser på mig med sin envisa blick som tycks säga:
– Det här är våran grej och vi älskar det! Hon har rätt. Jag möter Miriams blick och mina ögon säger:
– Nu kör vi!!!