Övertaget

Bang! Den stora killen i 7A slår mig på överarmen strax under axeln. Först blir jag förvånad. Sedan gör jag som jag alltid gjort förut. Jag slår tillbaka.

Bang bang! Där får jag ytterligare två slag på samma ställe. Killen ser kaxig ut. Han struntar i att jag får ont i armen. Ont får jag, han slår hårt. I det ögonblicket lär han mig något; det är inte lönt att du slår tillbaka – du får bara mer stryk.

På den här nya skolan viker de stora killarna inte för något. Ingen lärare ser vad som händer. Ingen kompis ingriper. Naturligtvis inte heller den stora killens egna kompisar. De bryr sig inte om att för­söka hålla tillbaka hans obegripliga vrede, som just i det ögonblicket riktas mot just mig. Jag vet inte ens vad den här killen heter.

Våldet utövas varje dag i något hörn av skolan. Antingen i form av slag och sparkar eller spott och hån. Alla beter sig som att allt är normalt, ingen blir speciellt upprörd över att andra far illa.

Jag upplever att det inte går att ändra på förhållandena som råder på skolan. Därför berättar jag inget för skolsyster, därför berättar jag inget för klassföreståndaren, därför berättar jag inget för mina föräldrar. Jag glider snabbt in i det tysta ledet av elever som tycker illa om de där stora killarna, men som inte gör någonting.

 

Återseendet

Högstadiet är en av de fulaste byggnader jag sett, byggd 1979 i ett enda plan utan trösklar, handikappvänligt kallas det. Men jag skulle aldrig våga gå på den här skolan om jag vore handikappad. Skolan omsluts av röd plåt. Den liknar en fabrik. Femhundra elever får plats här. Femhundra osäkra, förvirrade, hormonbubblande människor.

Inuti skolan är det fullt med snor- och snusloskor som sitter så högt upp på väggarna att man inte kan tvätta bort dem. Korrido­rerna känns den första tiden som ett virrvarr. Man måste hitta rätt sal, man måste hinna till sitt skåp i tid, man får inte komma för sent till lektionerna. Jag känner mig liten och osäker.

En av de första dagarna kommer två tjejer i min klass fram till mig på rasten:

– Känner du igen oss? frågar de.

Jo, nu känner jag igen dem! Det är Carolina och Jessica som jag nu ser för första gången på sju år. Vi gick i förskolan tillsammans och sedan skiljdes våra vägar åt.

Det är ju inte klokt att de dyker upp här just nu, när jag hamnat i en stor och asful skola och behöver kompisar. Vilken ofattbar tur!

Efter den dagen hänger vi alltid ihop. Vi har ett gäng. Cilla från deras gamla klass tillhör också gänget och lite senare Nina från vår parallellklass. Jag är inte ensam. Allting blir så mycket lättare. De trå­kiga killarna i vår klass som inte ens bemödar sig om att säga hej när man möter dem kan fara och flyga. Vi håller ändå ihop. Vad skulle ha hänt med mig om de inte dykt upp? Vem skulle jag ha blivit?

 

Komplimangen

– Du är så ful så jag vill inte ens spy på dig, säger han. Inte är han själv snygg, det är kanske därför han säger så. Men vem vill höra något sådant på den plats man ska tillbringa de närmaste tre åren?

Jag befinner mig i sjuornas skåpavdelning. Den ligger så långt från lärarrummet man kan komma. Här syns aldrig några lärare till. Det är fritt fram för vad som helst. Nu är det den här killen som slänger ur sig sin komplimang. Varför säger han så till mig? Vad vill han?

Han har en utvikningsbrud i minibikini på insidan av sin skåp­dörr. Hennes byst fyller halva bilden. Är det så han tycker att en tjej ska se ut för att han ska vilja spy på henne?

 

Smeknamnet

– Liket, liket, liket…

Nästan varje dag hör jag detta ord när jag går genom korrido­rerna. Det är när jag råkar gå förbi någon av de där killarna från 7A, som jag hör öknamnet. Efter ett tag hakar även killar från 7B på.

I början vill jag inte förstå att det är mig de menar, men efter en tid kan jag inte tränga undan tanken. Jessica informerar mig också:

– Det är dig dom menar!

Jag har misslyckats med att obemärkt ta mig förbi de personer i skolan som jag inte vill ha något att göra med.

– Håll käften på er! ryter Cilla ibland när de skriker efter mig. Men det hjälper inte. De suger sig fast som blodiglar. Man ignorerar dem och de fortsätter ändå, man skriker tillbaka och de fortsätter ändå.

På en av lektionerna i datorsalen rusar två killar in. De tar över min dator och hinner skriva något på skärmen innan läraren kör ut dem. På skärmen står det med versaler:

”LIKET MED RÖDA MANEN HETTE EN HELT VANLIG JÄVLA MES SOM BORDE SKJUTAS GENOM HUVUDET

HÄLSNINGAR FRÅN MARTIN OCH JONAS”

Det gör ont i magen. Jag känner tydligt att det är jag som på något sätt har gjort fel, men jag vet inte hur. Det känns som att det är mitt ansvar att de har skrivit det där.

Jag börjar fundera över varför de kallar mig för just Liket. Först tänker jag att det kanske är mina kläder som jag hade när skolan började; svarta trikåer och vit tröja med stora svarta prickar på. Kan det se ”likaktigt” ut? Nej, det kan det inte göra.

En dag får jag förklaringen:

– Varför kallar ni henne för Liket? frågar Björn, en sådan där kille som håller sig i bakgrunden.

– Jamen kolla så vit hy hon har, som ett lik! säger David från min parallellklass.

David och Björn har inga problem med att jag hör allt de säger om mig. Det spelar tydligen ingen som helst roll. Björn är inte en av dem som mobbar, men han vill veta i alla fall. Ja, det är ju en rimlig fråga. Jag har ju själv ställt mig den. Nu vet jag, men inte känns det bättre för det.

 

Nej, se det snöar – det var väl roligt…

Det är egentligen roligt med snö, men inte nu, inte i skolan. Ett gäng killar väljer ut små och försvarslösa elever, drar ut dem på gården, trycker ner deras ansikten i snön och stoppar ner snö innanför deras kläder.

– Vi mular hon där borta! skriker några killar och pekar på mig. Det känns som att magen knyter sig i kramp.

– Nej, ta inte henne! säger Håkan, en kille i nian.

Den här gången är det nära att jag åker på en mulning, men jag har turen att bli räddad av Håkan. De andra lyssnar på honom. Var­för räddar han mig undan mulning? Jag vet inte riktigt. Vi har gått i samma lilla skola ute på landet ett par år tidigare. Kanske spelar det en roll för honom. Kanske tycker han inte att man ska mula tjejer. Jag vet inte.

Mitt öde avgörs i det här fallet av att Håkan väljer att ingripa. Men jag har ju två år kvar på skolan. Jag är som förlamad. Vad ska hända nästa gång om inte Håkan är där?

 

Ribban höjs

Idag har vi den förbannade gymnastiken igen. Hoppas att vi inte ska träna ihop med killarna. Åh nej! Gympaläraren rullar upp mittenväggen i salen och släpper in killarna. En skrikande hord hormonstinna kroppar väller fram över golvet och sopar bort allt i sin väg. Och värre blir det. Vi ska ha höjdhopp idag. Jag hatar höjd­hopp!

Läraren ställer oss alla på ett led, korta som långa, tjejer som kil­lar. När det är min tur känner jag allas blickar på mig. Jag tänker att jag inte får göra fel. Jag försöker göra som läraren visat. Jag tar sats, springer i en båge från höger mot ribban, stannar till precis innan, hoppar. Jag kommer precis över. Det går bra den här gången. Men det är inte över än. Nu ska jag ställa mig sist i ledet och vänta på nästa tur.

Ribban höjs. Gången därpå river jag. Stången hamnar under mig när jag landar på den tjocka madrassen. Det gör ont. Jag kan höra de välkända stönandena och suckandena från killarna. Just det, jag tillhör dem som det är helt okej att håna öppet. Tyvärr tycker läraren att jag ska fortsätta trots att jag rivit. Och jag gör alltid som läraren säger, något annat är otänkbart för mig. Ribban höjs igen. Jag river även nästa gång. Stången under kroppen igen. Smärta igen. Jag hör suck och stön från ledet av elever som väntar på sin tur:

– Aaamen hallååå, va! Kom igen nu då! Känslan av misslyckande är total. Jag är ingen höjdhoppare. Det kan alla se.

Nu är det ett par veckor kvar till jullovet och då får vi reda på våra betyg i gymnastik. Jag får en tvåa i julklapp av gympaläraren. Det är ett mycket dåligt betyg. Tvåan säger att man har stora brister i sina kunskaper, man kan inte sitt ämne. En tvåa är inget att vara stolt över.

Jessica blir upprörd.

– Hur kan du få en tvåa och jag en trea när du har mer närvaro än jag? Du har ju till och med sprungit stora rundan. Vi frågar gympaläraren varför han ger mig en tvåa i gymnastik. Han ler snett och säger:

– Det är för att du ska kunna höja dig nästa termin. Jaha, han ger mig en tvåa för att jag ska kunna höja mig till en trea! Så logiskt! Nej, jag förstår aldrig vad han menar med det. Men han kanske känner sig tvungen att dela ut någon tvåa i klassen och då är det lätt att ge mig en. Jag som är tyst och inte bråkar och som det är okej att håna helt öppet.

 

Välkommen till högstadiet

Höstterminen i åttan har börjat. Nya små sjundeklassare på skolan. Jag är på väg till matsalen med Nina och Jessica när vi ser en av dem bli indragen på skoltoaletten av några mobbarkillar. En liten spinkig 13-årig kille. Ner med hans huvud i toan och sen spolar de. Skrikande och skränande lämnar killarna toaletten för att söka nya offer. Efter en liten stund kommer killen ut. Han vacklar till. Han är blöt i håret.

– Vad äckligt att bli spolad i en skoltoalett, säger jag till Nina och Jessica.

– Jaa, usch, säger Nina och Jessica håller med.

Killen tittar upp och möter min blick en kort sekund innan jag viker undan. Jag kan inget göra. Du får klara dig själv, tänker jag. Han ser mig, en tjej som just börjat åttan och som inte reagerar, som visar honom att allt är normalt. Att det inte är något att bli upprörd över.

Antagligen går han inte till skolsyster, antagligen talar han inte om något för sina lärare, antagligen talar han inte om något för sina föräldrar. Vi visar honom att det är så det går till på den här skolan. Det är helt normalt. Det finns inget att göra åt saken.

Det är hemskt att tänka det, men jag gör det ändå; skönt att det inte var jag.

 

Sexual-okunskap

Skolsyster har lagt in en ny prilla snus i truten så att överläppen putar ut. Hon ser mer än någonsin ut som ett troll med sitt stora mörka hår. Hon sitter på katedern och ser ut över klassen. Hon ser 25 okunniga, oupplysta men sexhungriga fjortisar. Vi ska informeras. Om sex.

– Och så har vi dom här könssjukdomarna som ni måste akta er för, säger skolsyster.

– Klamydia, gonorré och flatlöss, rabblar hon och visar bilder på sjukdomarnas hemska verkningar.

Jag får en lapp från Cilla:

”Hej, jag heter Klamydia Andersson och det här är min kille, herr Gonorré.”

Jag skrattar tyst och tänker mig att Klamydia Andersson och herr Gonorré bor med sin lilla flatlus i Syfilion, könssjukdomarnas för­lovade land.

Gonorré låter kladdigt och äckligt precis som skolsysters bilder visar. Alla i hela klassen förstår att det inte är något roligt att ha vare sig gonorré, klamydia eller flatlöss. Jag skickar en lapp till­baka till Cilla: ”Hur ska man göra för att hitta en kille som man kan få flatlus tillsammans med?” Hon lappar tillbaka: ”Jag vet inte, fråga skolsyster!”

Jag vill verkligen fråga skolsyster

– Men hur gör man innan man får alla de här sjukdomarna? Hur tar man kontakt? Hur får man reda på att han också vill ta av sig kläderna och var ska man göra det?

– Ni måste akta er för skabb också, fortsätter skolsyster hotfullt.

– Det kan man få om man använder varandras kläder och inte håller rent ordentligt.

Jag vågar inte fråga skolsyster hur man tar kontakt med någon man är intresserad av. Enligt henne verkar det ju som att vi ska känna till allt det där redan.

Förra gången vi hade sexualkunskap var innan vi började högstadiet. Samma skolsyster kom och informerade oss och slängde fram en kondom på katedern. Jag mådde så illa av allt hennes prat om sjukdomar och kondomer att jag fick gå och lägga mig på en brits.

Men jag har blivit hård och tuff med tiden. Skolsyster kan slänga fram hur många kondomer som helst; jag kommer inte att lägga mig på en brits och må illa. Det är bara det att jag fortfarande inte förstår hur man ska komma fram till den där punkten när kläderna åker av.

Jag kanske var sjuk när de gick igenom den biten?

 

Skjortan

Det är en hård stämning i träslöjdssalen. Man ska klara sig själv, akta sig för alla maskinerna, och inte fråga för mycket. Träslöjdsläraren är en senig och ovänlig man. Om jag frågar hur jag ska göra säger han argt:

– Jag har ju redan förklarat. Och så säger han inget mer.

Jag hade tänkt bryta mot traditionerna och välja träslöjd i hela högstadiet istället för syslöjd. Nästan alla tjejer väljer syslöjd och nästan alla killar väljer träslöjd.

Men träslöjdsläraren är så otrevlig att jag inför åttan väljer sy­slöjd istället. Där är det åtminstone lugnt och stilla. Man sitter runt borden vid sina maskiner och får virka, sticka, brodera, sy örngott och sy uttryckslös waldorfdocka. Men jag hinner inte färdigt med alla mina saker. Jag har problem med symaskinen och när jag frågar läraren om hjälp kan hon säga:

– Du ska inte fråga hela tiden, då blir det sämre betyg. Försök själv istället.

Några saker blir jag ändå färdig med. Vi får brodera fritt på små tavlor, själva hitta på motiv och stygn. Jag är nöjd med mitt broderi; en katt som sitter på ett plank i fullmånens sken. Vi har en liten utställningsmonter i en av korridorerna i skolan. Där ställer läraren ut några av de, som hon tycker, finaste broderierna. När Cilla och jag går förbi montern stannar vi och tittar. Hennes är naturligtvis med, hon är mycket duktig i syslöjd, men mitt är inte med. Jag vet inte vad jag har väntat mig, men jag blir besviken i alla fall. Varför duger det inte?

I slutet av vårterminen i åttan går jag till syslöjdläraren för att lämna in skjortan som jag arbetat med nästan hela terminen. Den är inte riktigt färdig, några knappar fattas, men nu måste jag lämna in den, tiden är ute.

– Det blir en tvåa, säger hon, efter att ha tittat lite på skjortan.

– Men varför? frågar jag, skjortan är ju färdig!

– Nej, den är inte färdig, knapparna fattas.

– Jag kan väl inte få en tvåa i betyg bara för att knapparna fattas. Det är ju bara en liten del, nästan hela skjortan är klar!

– Men du har sytt så mycket hemma, det kanske är din mamma som har sytt det här, det kan ju inte jag veta.

– Min mamma är död! kastar jag ur mig. (Det är inte sant, men jag vill ge igen på något vis.) Jag tar skjortan, min ilska och min tvåa och rusar ut ur klassrummet.

 

Kärleksbrevet

– Kolla det här!

– Gud, vad pinsamt!

– Stackars henne. Vem har satt upp det?

– Hon har nog tappat det.

– Kolla som det står!

Det sitter ett brev på anslagstavlan. Det är skrivet med kulspets­penna på randigt kollegieblock. Någon har satt upp brevet mycket prydligt med ett häftstift i varje hörn. Anslagstavlan hänger i uppehållsrummet mellan åttornas och sjuornas skåp. Jag och Nina tränger oss fram genom muren av elever som står och försöker läsa vad som står skrivet. ”Hej Mattias” börjar brevet. ”Jag önskar att du kan förstå hur mycket jag gillar dig. Jag vill att du ska veta det…”

Min blick letar sig nästan automatiskt ner till underskriften av brevet. Jag vill veta vem som har skrivit detta pinsamma hemska brev? Miriam, en tjej i åttan. Har hon gett brevet till Mattias och så har han satt upp det? Eller har hans elaka kompisar gjort det? Eller har hon tappat det av misstag och någon som har hittat det har valt att sätta upp det?

– Så himla taskigt att sätta upp ett sånt brev på anslagstavlan, säger Nina till mig. Precis när vi ska vända och gå tillbaka till våra skåp händer någonting i flocken av elever. En tjej som ser mycket arg och bestämd ut, banar sig fram ganska häftigt. Så fort hon är framme vid anslagstavlan tar hon tag i brevet och sliter ner det med ett enda ryck.

– Lägg av och glo, idioter, fräser hon och så försvinner hon bort i korridoren. Jag antar att det är Miriams kompis. Jag känner mig lättad över att någon reagerar och gör det som bör göras. Eleverna skingras. Av brevet finns bara fyra trasiga flagor kvar som hänger i varsitt häftstift.

 

Slutbetyg

– Du kommer ju att få femma i bild, helt klart. Du är så himla duktig på att rita!

Carolina pratar mellan tuggorna på en mycket torr knäckebröds­macka. Hon kan inte bre smör på, eftersom smöret är indraget sedan en vecka tillbaka. Några killar har kastat mat och rektorn har bestämt att ingen längre ska få ha smör på brödet.

– Ja, visst kommer du att få femma i bild, säger Cilla.

– Du kommer väl att få bra betyg i syslöjd, säger jag till Cilla.

– Ja, men det är i så fall det enda, säger hon obekymrat. Hon bryr sig inte om vad hon får för betyg, brukar hon säga. Jag skulle också vilja kunna tänka så. Men när det gäller bild, kan jag inte det. Jag VILL ha högsta betyg i bild.

Efter lunch har vi bildlektion och det är dags att få reda på slutbetygen. Jag har lämnat in mitt temaarbete som handlar om gamla sagor. Jag är mycket nöjd med det själv. Alla som jag har visat det för säger att det är fint.

Men nu är det alltså dags. Vad de andra tycker spelar egentligen ingen roll. Det är många som sagt att jag helt säkert kommer att få en femma, men det är vad bildläraren tycker som har betydelse, ingen annan.

Hon sitter bakom katedern och tuggar på en penna.

– Jaha, säger hon och harklar sig.

– Då är det dags för slutbetyget. Hon väntar lite. Jag säger ingen­ting. Jag bara tänker: Ge mig en femma, ge mig en femma, jag måste ha en femma, ge mig en femma, snälla, snälla… Bildläraren tittar ner i sina papper, hon bläddrar lite, säger:

– Ska jag sätta en femma på dig? Tja... Eller ska jag inte? Du får… ja, jo, njä… jo, det får du, du får en femma!

Jag får det efterlängtade betyget. Men varför tvekar hon? Är det inte alls självklart för henne att jag ska ha högsta betyg? Jag ler och säger något om att det var ju jätteroligt, tack så mycket. Jag går tillbaka ut i korridoren där de andra sitter och väntar. Jag känner mig besviken.

När det gäller alla tvåor jag har fått under högstadietiden har lärarna minsann inte tvekat. Jag ser så tydligt slöjdläraren och gymnastikläraren framför mig när jag försökte argumentera med dem om mina betyg. Nej, de var bestämda.

– Du fick femma, va? säger Carolina lite senare under rasten. Jag nickar och ler. Jag säger inget om bildlärarens tvekan.

– Ja, men det är ju klart. Du är så himla duktig! säger Carolina.

 

Bästa kamrat

Nu är nian snart slut och då slipper man den här skolan. Maskerad och kabaré återstår och avslutning i aulan med tal av rektorn och val av Bästa kamrat, en kille och en tjej.

På maskeraden har jag klätt ut mig till oljeshejk. Till och med när jag är utklädd ropar någon mitt öknamn. Det har nu hängt med i tre år. Vilken uthållighet hos mobbarkillarna!

En kille från mobbargänget, Mange, har klätt ut sig till CP-ska­dad. Han håller armarna på ett konstigt sätt och så har han en skylt om halsen som det står CP på. Jag tycker det är obehagligt. Mange och hans kompisar skrattar hela tiden.

– Vad störig han är, säger Cilla.

– Är det så himla roligt att håna någon som inte kan försvara sig?

– Det är det roligaste de vet, säger Carolina.

– Mula folk och stoppa ner huvuden i skoltoaletter. De har inte lärt sig något annat under de här tre åren.

Så är det äntligen avslutningsdag i aulan. Rektorn liknar kungen. Uppblåst och osäker på samma gång. Hans tal hörs som vanligt inte för de skränande killarna. De håller sig i alla fall tysta när Bästa kamrat ska lottas fram. Sju tjejer och sju killar som niorna röstat fram i sina egna klasser kallas upp på scenen. Till min förvåning ser jag att en av killarna är Mange, han som klädde ut sig till CP-skadad. Han har alltså röstats fram som den bästa kamraten i sin egen klass!

Nu drar de lotterna. Vilka två ska vinna pengarna och äran?

Den första vinnaren är en tjej från min egen klass och hon är naturligtvis jätteglad.

– Hon har alltid sån tur! muttrar en av hennes kompisar.

Nu dras den andra vinnaren, alla väntar spänt. Den bästa av alla manliga kamrater i nian, det blir Mange, han som klädde ut sig till CP-skadad.

Så slutar äntligen nian, men med en bitter eftersmak. Högt uppe på scenen står en leende vinnare, en av dem som gjort min skoltid svår och här nere sitter jag och tittar på.

Vi går ut ur skolan och lärarna delar ut kondomer till oss, skrat­tande och ropande. Alla ska vi vara glada.

När jag kommer hem sitter jag vid köksbordet och gråter. Det är någonting sorgligt med det här. Framtiden är oviss. Kompisarna kommer att gå på andra skolor. Jag är både lättad över att lämna högstadiet och rädd för det. För vem vet vad som väntar runt nästa krök?

 

 

 ...och vi tror att det måste vara så här